|
Påfågeln skröt en gång över hur mycket grannare han var än tranan, som dock är en vacker fågel.
- "Se på mina vingar" sade påfågeln, ”se hur de glänser av guld och purpur! Vad du ser tarvlig ut jämförelse med mig. Vänta så ska jag visa dig." Och påfågeln spände ut stjärtfjädrarna till en väldig solfjäder som vajade när han gick. - "Må så vara", svarade tranan, "mina kanske ser tråkiga ut, men när jag breder ut vingarna kan jag stiga i höjden nästan upp till stjärnorna, upp i rymden, så jag kan flyga solen till mötes och hälsa den med mitt rop. Du däremot, du får liksom tuppen hålla dig nere vid jorden, dina granna vingar duger icke att flyga med, du kommer knappt upp från marken." |